Påskhelg - glädje, ledighet och stor besvikelse!

Det har på många vis varit en fantastisk påskhelg, första påsken för lilleman. Han fick minsann ett par påskägg innehållet var dock lite annat än det traditionella lösgodiset. Böcker och pengar, mycket bra att ha. Lilleman har hela förra veckan vart helt fantastisk, sovit bra och vart nöjd och glad mest hela tiden. Då är det lätt att vara mamma!
Påskhelgen inleddes på skärtorsdagen med 50-årfest. Snacka om vuxenpoäng men tur att vi var där och sänkte medelåldern lite ;) Fantastiskt trevlig tillställning med god mat och god dricka. Den stora skillnaden när man har barn och beger sig på fest är att man är verkligen inte sugen på att vara bakis när lilleman vill gå upp 07.30. Därför blev det ett glas för min del men jag hade lika trevligt ändå.
Långfredag bestod av ridning och middag hos mamsen. Snorkallt ute med snöblndat regn gjorde att det blev en ganska kort skogstur ;)
Påskafton tillbringades i goda vänners lag med årets första grill mmm vad det var gott! Dressyrpasset på dagen gick ganska skapligt ganska lugnt pass med mest lösgörande inför morgondagsen träning. Träningen kändes bra vi jobbade vidare med lösgjordheten ffa genom skänkelvikningar där jag skulle koncentrera mig på att jobba loss mellandelen bakom bogbladen. Han börjar kännas så mkt mjukare och är rolig att rida nu. Vi får jobba vidare på detta så man kan ta lösgjordheten ytterligare ett snäpp.
På kvällen samlades "Falsterbogänget" hemma hos oss, vi hade sett fram emot panpizza från Alléterassen men det var stängt! Vilken pizzeria har stängt på påskdagen?! Jaja det fick bli vanlig pizza och det blev nog lika trevligt ändå.
Min besvikelse hade ingenting med pizzan att göra det var ett annat besked som gör mig upprörd, ledsen och besviken allt på samma gång. Då jag inte vill hänga ut folk här på nätet kommer jag inte skriva vem det handlar om och jag skriver det här mest för min egen skull. När en vuxen människa helt plötsligt beter sig som 14 igen och fullständigt har tappat kontrollen över sitt liv då blir man mållös. Det är en tragedi och drabbar många inblandade även om det är personen i fråga som kastar bort sitt liv och blir mest lidande själv. Jag önskar att jag kunde göra något, ruskat om hjärnan lite grann så hen börjar se klart igen men det funkar nog tyvärr inte så. Jag lovar mig själv att jag ska aldrig hamna där, punkt!
/JL

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0